Forskarens analys: Kan L–SD-avtalet lyfta funktionsrätten inför valet 2026?

Det är positivt att LSS åter blir en fråga i rikspolitiken och att två partier tydligt säger sig vilja stärka funktionsrätten. Samtidigt är uppgörelsen svagt förankrad, och kan därför rinna ut i sanden, menar Andreas Pettersson, forskare på Södertörns högskola.

Han konstaterar också att Moderaterna och Socialdemokraterna – men inte SD i lika hög grad – glömmer den kanske viktigaste frågan:

När funktionshinderpolitiken fallerar läggs omsorgsansvaret på anhöriga, och framförallt på kvinnor.

[Artikeln fortsätter efter rosa rutan med länkar.]

Hela intervjun på video

Bra eller dåligt för funktionsrätten?

Är det en bra eller dålig uppgörelse?
– Det är ju bra att man pratar om frågorna och det är man inte bortskämd med i rikspolitiken. Särskilt då när man faktiskt vill någonting med LSS. Inte bara försöker skjuta ansvaret ifrån sig.

– Problemet med deras överenskommelse att den inte är förankrad åt något håll i andra partier. Därför tror jag inte det betyder så mycket i praktiken. Inför valet 2018 sas det också mycket fint ifrån flera partier i båda blocken. Och sen hände ingenting.
Det är väl det som är den stora farhågan att det här också kommer att rinna ut i sanden. För att det saknas en bred politisk enighet kring hur LSS faktiskt ska utvecklas. Och utan en sådan enighet så blir det väldigt svårt att få till några verkliga förändringar.

Men det är ju så att nu har ju alla partier utom Moderaternas uttalat att de vill ha en extra höjning av assistansersättningen och en indexering och ändå blir det ingenting. När nu SD och Liberalerna så tydligt tar ställning för det så måste det väl ändå bli av?
– Man får hoppas, men det finns en självförvållad politisk handlingsförlamning i de här frågorna. Man säger väldigt mycket, men det ingen som helst drivkraft. Det finns ju ingen politisk motor som driver frågorna. Om det här avtalet blir en sådan motor skulle det ju vara väldigt, väldigt bra. Men jag är inte superoptimistisk om att så blir fallet. Man brukar prata på det här sättet och sen brukar det hända absolut ingenting.

Både Funktionsrätt Sverige och Intressegruppen för assistansberättigade har ju uttalat sig positivt om det här. Har de varit för snabba?
– Nej, nej. Vi vet ju ännu inte hur det här landar och det faktum att två riksdagspartier lyfter det i sig är ju positivt naturligtvis. Det är alltid bra att frågan lyfts. Det är alltid bra att de förbinder sig till någonting.

– När det gäller SD får man ju säga att så här långt är de ett oprövat kort på många sätt i sammanhanget så skulle de nu välja att stå fast vid detta och att de verkligen hakar i LSS. Att det blir en av de frågorna som de tar med sig in i valrörelsen. Det kan ju inte vara annat än bra för frågorna.

– Sen är ju det ett parti som kommer svårt belastat av andra saker och som gör att det finns naturligtvis problem att bygga en politik på dem för stärkt funktionsrätt.

– Jag tänker på det sättet på grund av att de har ofta en annan syn på rättsstaten än en stor majoritet av de demokratiska partierna har. Om det blir på det sättet så hamnar vi ju i ett väldigt speciellt läge när det gäller väldigt mycket av juridiken, rättsstaten och i förlängningen också demokratins sätt att fungera.

– Därför att mycket annan politik från det partiet är ju av den karaktären att det inte… Det kan omöjligen vara bra för socialt utsatta grupper eller för grupper som behöver samhällets stöd att det etableras en ordning som kritiserar och monterar ner tilliten och rättsstaten. Och där får man ju säga att SD på många sätt historiskt då är ett problem snarare än en lösning.

Vad bör funktionsrättsrörelsen göra nu?

Hur borde funktionsrättsrörelsen hantera den här frågan nu då, med tanke på de riskerna?
– Man gör ju många bra grejer på olika håll i funktionshinderrörelsen. Jag tänker att det är också viktigt att lägga ansvaret på politikerna, där det ska ligga. Funktionshinderrörelsen kan ju inte ensamma dra den här frågan. De kan inte få politiker att agera. De kan påverka och på många sätt gör de det väldigt bra.

– Något man kan lära sig från valrörelsen 2018 är att inte gå fram alltför brett i frågorna, utan att välja en eller ett par sakfrågor och köra stenhårt med dem. Det tror jag var en lärdom man kunde dra, till exempel då Maria Persdotter och RBU:s ganska framgångsrika insatser inför det valet.

– Om man har fokuserat smalare men hårdare och vassare, så blir det också lättare kanske att utkräva ansvar efteråt. Och där är väl också lite problemet i det här L och SD:s utfästelser, att de är väldigt allmänt hållna Man vill se förbättringar, ja. Men vad innebär det? Och inte minst den här förkättrade frågan: Vad får det kosta?

– Men det vore bra om det i alla fall kom till en lösning för indexering av assistansersättningen. Den politiska enigheten verkar bred och det faktum att ingen tar initiativet och gör nånting åt det, tycker jag säger allt om hur de här frågorna hanteras i regeringskansliet.

Vad betyder löftena konkret?

Indexeringen är ju det mest konkreta i uppgörelsen, och där kanske man ändå kan hoppas på att det blir verkstad nu?
– Ja, det kräver fem minuters arbete av riksdagen. Det är ju i högsta grad genomförbart. Det är fullkomligt vettigt. Det skulle öka förutsägbarheten. Sen kan man ju fundera över vad en indexering 2026 innebär? Man har ju låtit assistansersättningen sjunka så lågt att om man nu börjar indexera den så låser man den på en väldigt, väldigt låg nivå. Man måste fortfarande höja först, indexera sen.

Löftet om ”stärkt funktionsrätt” säger inte så mycket, och kan vara tomma ord?
– Historiskt sett har det ju ofta visat sig vara det, när man uttrycker sig på det sättet. Indexering av assistansersättningen är ju en konkret fråga.

– Förhoppningsvis menar de ju allvar, men risken är stor att det inte blir en prioriterad fråga, sen när det blir så att säga åka av.
Och även om de här två partierna är ense,, så har de inte med sig någon fungerande riksdagsmajoritet i något läge. Eller något läger för den delen.

– De måste övertyga antingen Socialdemokraterna eller Moderaterna om att det här är en bra idé. Och där har de att göra.

Avhopp försvagar Liberalernas funktionsrättspolitik?

Nu säger Malin Danielsson, som är funktionshinderpolitisk talesperson för L, att hon inte ställer upp längre om uppgörelsen går igenom. Och Jan Jönsson har också hoppat av. Så Liberalerna kanske blir svagare på funktionsrättsfrågor efter det här?
– Att de tappar dem är naturligtvis ytterligare ett svaghetstecken. Min personliga gissning är att Liberalerna inte kommer att klara fyraprocentsspärren till valet. Och då blir det här avtalet ingenting som Jimmie Åkesson överhuvudtaget behöver förhålla sig till.

Bättre med en uppgörelse mellan M och S?

Samtidigt talas det nu om att Socialdemokraterna borde regera tillsammans med Moderaterna. Vad skulle det få för konsekvenser för funktionshinderpolitiken?
– Det kan man förstås eftersom de tycker ju likadant om nästan allting. Det finns väl några enstaka frågor där de skiljer sig åt, men det är två partier som är väldigt inriktade på makten framför allt. De är oerhört pragmatiska och anpassar sig till tidsandan för att få regeringsmakten. Andra frågor är mindre prioriterade.

– Gemensamt är att de inte har någon ambition på funktionshinderområdet. Inte när det gäller LSS. De är också oerhört svaga när det kommer till arbetsmarknadsfrågorna. Vad vill man till exempel med Samhall? Vad vill man med boenden, daglig verksamhet? Hur tänker man kring en åldrande befolkning som också har funktionsnedsättningar? Det är ljudet av sten som faller i bomull i de frågorna. Det är dödstyst. Det finns naturligtvis alltid enstaka politiker som har ett genuint intresse för frågorna. Men jag tror att en socialdemokratisk-moderat-koalition inte skulle vara något genombrott för funktionshinderfrågan.

– Socialdemokrater och moderater är framförallt intresserade av få regeringsmakten. Och de uppfattar sig själva som väldigt duktiga och kompetenta på att just regera. Det gör att de hela tiden söker breda frågor som pratar till skikt med högst valdeltagande, de delar av befolkningen som hörs och syns mest.

”M och S missar det som SD har förstått”

– De glömmer bort vad som händer när funktionshinderpolitiken fallerar, vilket den faktiskt håller på att göra på många sätt. En stor omsorgsbörda faller då tillbaka på anhöriga, på familjer, på människor runtikring. Och det handlar ju om föräldrar till barn, inklusive föräldrar till vuxna barn. Det handlar om syskon. Och även släkt. Runtikringkvinnor.

– Partistrategerna missar hur hårt könat det här är. Man ska absolut inte underskatta vad alla funkispappor och funkisfarfäder gör. Men det är ingen tvekan om att det här ansvaret faller väldigt tungt på kvinnor. Inte minst Socialdemokraterna borde se att väljarbasen påverkas ganska tydligt av detta.

– De missar att det inte är få väljare vi pratar. Vi pratar om miljongrupper, i ett land med 10 miljoner invånare och 7-8 miljoner röstberättigade. Det är jättemånga.

– För många år noterade jag att det bland Sverigedemokraternas kvinnor verkar finnas en ett tydligt stråk av just anhöriga till människor med funktionsnedsättningar. Och i hög utsträckning neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Trots SD:s väldigt anmärkningsvärda och besvärliga historia så tror jag att det bland SD:s politiker, framförallt kvinnorna, kan finnas ett genuint engagemang och en genuin förståelse för att omsorgsansvar skjuts över på anhöriga och individer.

– Socialdemokrater och moderater gör ett strategiskt misstag när de inte ser de hur samhällsviktiga dessa frågor är. Det är jättestora grupper som påverkas. Det här trycker ut människor, framförallt kvinnor, från arbetsmarknaden. De är tvungna att avstå från karriärer, löneutveckling, utbildning, arbetskraftsdeltagande. S och M missar att här finns ett öppet mål, för att det handlar människor med funktionsnedsättningar.

Är detta den viktigaste frågan för funktionsrättsrörelsen att driva gentemot partierna inför valet?
– Den är svår. Men ja, på lång sikt är det ingen tvekan. Det kokar ner till människosyn. Det finns en väldigt stark ”vi och dem”, föreställningar om människor med funktionsnedsättningar som en viss typ. Det lever kvar idéer om att de är tärande, och den sortens rent objektivt felaktiga föreställningar, förutom att de är avhumaniserande och odemokratiska.

Manifestationer kan tända gnistan – modiga ledare behövs

Med tanke på det klimat som råder nu inom politiken. Vad är det man kan hoppas på vad gäller funktionsrätten? Är det att det kommer massor med sådana här aktioner och manifestationer som det har varit i Uppsala på sistone?
– Det är bra att man manifesterar, det är bra att man protesterar, det är bra att man håller vreden vid liv. Helt plötsligt efter 10, 20, 30 sådana manifestationer tänds gnistar den 31:a gången. Däremot tror jag inte man ska vara väldigt optimistisk om kortsiktig framgång.

– Jag tänker på vad Olof Palme sa när Shirley MacLaine intervjuade honom. Hur åstadkommer man samhällsförändringar? Hans svar är fortfarande är giltigt. It takes brave leaders, det krävs modiga ledare.

– Det krävs modiga ledare som kliver fram och håller kvar och håller fast. Och det är en ganska utsatt position. Och fruktansvärt otacksamt i dagens läge. Man får knappt prata om frågorna för då ska det dränkas i bidragsbrott, migration och så vidare. Jag tror det är helt avgörande att man har modiga ledare. De kommer att stå väldigt ensamma ett bra tag. De kanske inte alls känner sig så ledande eller modiga. Men det tenderar att göra skillnad till sist. Så satsa på att hitta riktigt skarpa, duktiga företrädare och stötta dem. Det tror jag är en långsiktig strategi som skulle kunna ha verkan.